Orland Bishop, at KRST Unity Center of Afrikan Spiritual Science in Los Angeles

______________________



Mer strålande än solen 
Renare än snön

Finare än etern 

Är självet

Anden i mitt hjärta 

Detta själv är jag 

Jag är detta själv

 

Människan ser föremålen omkring henne när solen belyser dem. Det som gör föremålen synliga är de solstrålar som återspeglas till åskådarens öga. Hade vi inget ljus skulle vi inte kunna se tingen. Men genom detta yttre ljus blir endast föremålen i den fysiska världen siktbara. Ljus som är mer strålande än solen måste lysa från människan om hon skall se tingens själsliga och andliga väsen. 

 

Detta ljus strålar inte ut från någon yttre sol, det strålar från en ljuskälla som vi tänder inom oss, när vi i vårt inre söker det högre eviga självet. Detta högre själv är av ett annat ursprung än det lägre. Det sistnämnda förnimmer den alldagliga omgivningen. Men det som lever i den alldagliga omgivningen har en gång uppstått och kommer att förgås. Det vi förnimmer i samband med det har i självet endast ett förgängligt värde. Ur sådana förnimmelser och tankar vi gör oss om detta är också vårt förgängliga själv uppbyggt. Alla ting som blir synliga genom solen har en gång inte funnits och kommer en gång att inte finnas. Även solen har en gång uppstått och kommer en gång att förgå. 

 

Men själen står just i begrepp att lära känna det eviga i tingen. När en gång hela jorden inte finns mer, kommer det ändå att finnas själar som har bebott den. Och det som dessa själar upplevt på jorden tar de med sig någon annanstans som ett minne. Det är som när människan utför en god handling mot mig, handlingen förgår, men det som därigenom har blivit inplanterad i min själ, det förblir. Och de kärleksband som således har förbundit mig med den människan, det förgår inte. Det man upplever är alltid ett ursprung av något blivande i oss. Vi själva hämtar således det blivande ur tingen och bär det in i evigheten. När människan en gång blir förflyttad till en helt annan skådeplats, tar hon med sig det hon har samlat här. Hennes gärningar i den nya världen kommer att vävas ur minnen av den gamla världen. Ty det finns inget frö som inte bär frukt. 

 

Är vi i kärlek förbundna med en människa, så är denna kärlek ett frö och frukterna upplever vi i all framtid, eftersom vi hör till denna människa, i all framtid. På så vis lever något i oss som är sammanvävt med en gudomlig kraft, som förbinder alla ting till en evig världsväv. Detta något är vårt högre jag, och detta är mer strålande än solen. Solens ljus belyser människan endast från det yttre, min själssol belyser människan från det inre. Därför är den mer stålande än solen...
 

 

R. Steiner, GA 266/I, p. 58ss. (fri översättning från tyska).